Åkerö

Landskapet kring södra och västra Österviken och Österdalälvens utlopp ur Siljan är en unik kulturmiljö sammansatt av såväl landskap som bebyggelse. Sandstränderna och sandjordsplatån mellan Österviken och Källberget i söder samt Käringberget i norr berättar både historien om Siljans tillkomst, om odlingens uppkomst i bygden och historien bakom namnet Leksand. Ovan stränderna löper ett pärlband av gyttriga, komplexa och täta bymiljöer med mängder av små faluröda timmerhus som byggdes av de bönder som först brukade jorden. Denna, Leksands centralbygd, beboddes historiskt av småbrukare på kringbyggda gårdar som konstituerades av små avlånga timmerhus i högst två våningar. Den lågmälda bebyggelsen och de markerade byklungorna bildar än idag tillsammans med det säregna landskapet och de kvarvarande odlingsmarkerna, som var en förutsättning för livet på platsen lika mycket som husen, en alldeles egen karaktär som utmärker bygden även nationellt och internationellt. Till skillnad från i många andra delar av Sverige har 1900-talets tätortsutveckling med flerbostadshus, serviceinrättningar, offentliga byggnader i Noret samt enfamiljshus i anslutning till andra äldre byar inte nämnvärt påverkat läsbarheten i det historiska landskapet. Tack vare en strategisk lokalisering av nytillkommande bebyggelse, exempelvis i Åkerö, har dessutom de äldre bondbyarna bibehållits som ett mycket framträdande skikt i kulturlandskapet. Att landskapets läsbarhet vidmakthållits är mycket tack vare en stor medvetenhet kring platsens värden och en vilja till att genomföra långtgående anpassningar till det kulturhistoriskt synnerligen värdefulla landskapet i frågor beträffande höjd, form och skala vid all nybyggnation. Bland småhus tillkomna under 1900-talet finns dessutom en betydande andel timmervillor samt byggnader med faluröd träfasad.

Åkerö som en del av kulturlandskapet

Åkerö var fram tills tiden kring sekelskiftet år 1900 en utpräglad bondby, vars karaktär fortlever än idag i den äldre bebyggelse som finns väster om Björkvägen. Här pågår fortfarande förhållandevis extensivt jordbruk i form av potatisodling och spannmålsodling. Flera gårdar har djurhållning. Gårdarna är kringbyggda, flera med delvis intakt månghussystem, och timmerhuskulturen fortlever med många ålderdomliga bostadshus och ekonomibyggnader. Från och med tiden kring sekelskiftet år 1900 framväxte en annan typ av bebyggelse med företrädesvis småhus, sommarnöjen och småindustrier samt enstaka affärs- och bostadshus längs Gamla Siljansnäsvägen och på före detta jordbruksmark öster om den gamla byn. Idag präglas därför området öster om Björkvägen i huvudsak av sådan, senare tillkommen bebyggelse. Denna bebyggelse har emellertid mer eller mindre konsekvent utformats och inramats i landskapet på ett vis som inte nämnvärt inverkar negativt på den ovannämnda bymiljön, eller på det värdefulla landskapet i sin helhet, som det beskrivs ovan. Den nytillkommande bebyggelsen är exempelvis i huvudsak placerad mellan den äldre bebyggelsen och Källberget, så att det yttersta skiktet av äldre bebyggelse mot odlingslandskapet i öster bibehållits med sin ålderdomliga karaktär. Skalan och byggnadshöjden är dessutom lågmäld, och inga hus överskrider motsvarande två våningars höjd. Den nytillkomna villabebyggelsen är som helhet småskalig och förhållandevis organiskt utformad. Det finns många småhus som är knuttimrade, eller har faluröd träfasad. Dessa byggnader smälter särskilt väl in i landskapsbilden. Dessutom blandades inte gammal och ny bebyggelse, vilket var vanligt på andra håll i övre Dalarna. Det fanns en stor medvetenhet om platsens värden och ett systematiskt, medvetet förhållningsätt till nytillkommande bebyggelse fastställdes bland annat genom 1957 års byggnadsplan. Avvikande till ytan (dock inte höjden) är emellertid den handfull sent tillkomna verkstadsbyggnader och det byggvarulager som finns mellan Järnavägen och Gamla Siljansnäsvägen.

Åkerö och Noret

Noret var i äldre tider en bondby med liknande drag som Åkerö. Redan under 1800-talets senare hälft kom dock bebyggelsen i Noret att börja förändras i riktning mot en mindre tätortsbildning. I reseskildringar från 1700-talet och framåt beskrevs Noret som »en liten stad«, men då sannolikt i avseende på vilka funktioner som husen inrymde och den sociala sammansättningen bland Norets befolkning. I Noret expanderade den tätorts- och centrumbildande karaktären vidare under 1900-talet, men liksom i Åkerö, efter en medveten strategi och med stor hänsyn till det värdefulla landskapet vid Österdalälvens utlopp ur Siljan. Trots att en mängd flerbostadshus och andra större byggnadsverk tillkom på platsen, utformades nytillskotten varsamt i förhållande till de omgivande landskapsrummen med odlingsmarker, faluröda gyttriga bondbyar och blånande berg.

Det kan hävdas att en viss centrumbildning ägde rum även i Åkerö, med start i uppförandet av Bröderna Jacobsons fastighet, och senare med tillkomsten av småindustrier och andra näringar mellan Järnavägen och Gamla Siljansnäsvägen. Nytillskotten bör dock tolkas som resultaten av ett historiskt skeende med tillkomsten av nya funktioner på landsbygden som inträffade på många platser i socknen till följd av industrisamhällets etablering. Liknande affärs- och bostadshus samt även småindustrier finns exempelvis också i Djura, Plintsberg och Ytterboda. Åkerö kan knappast tillräknas som ett centrum för Leksandsbygden i likhet med Noret, varken historiskt eller idag. Istället blev Åkerö öster om den gamla bondbyn i huvudsak viktigt som bostadsområde med enfamiljshus under 1900-talet. Den gamla byn har som tidigare nämnt vidmakthållit såväl jordbruk som djurhållning än idag, och platsen har en utpräglad agrar karaktär.¨

Värden/var varsam med:

Landskapsbilden som den beskrivs ovan bedöms ha mycket höga kulturvärden och utgör en omistlig beståndsdel i Leksandsbygdens karaktär. Värdebärande är:

• Bebyggelsens småskaliga karaktär i täta klungor samlade intill odlingslandskapet, där gyttret av små kringbyggda gårdar med långsmala faluröda timmerbyggnader och senare väl anpassade, lågmälda tillskott av småhus skapar kärnan i Leksandsbygden.
  
• Den sammanhållna byggnadshöjden och skalan om högst två hela våningar beträffande såväl äldre som nyare tillkommen bebyggelse.
  
• De rika kulturlandskapen med öppen och hävdad odlingsmark på sandjordarna nära Österdalälven och Siljan. De hävdade odlingslandskapen mot Österviken har varit en förutsättning för bebyggelseutvecklingen på platsen historiskt. Till skillnad från i andra delar av Sverige, där byarna i samband med laga skifte ofta splittrades och hamnade på gammal odlingsmark, har den täta bebyggelsen i byarna vidmakthållit en tydlig gräns mot de sammanhängande områdena med fortfarande hävdad odlingsmark som finns mot Österdalälven och Österviken. Odlingsmarken åtskiljer även olika bydelar och klungor. Att öppen och hävdad odlingsmark eller före detta odlingsmark är obebyggd är värdebärande.
  
• Det homogena men ändå mångformiga pärlband av bondbyar som löper längs med Östervikens och Österdalälvens stränder och de obrutna utsikterna mot
  
• Österdalälvens utlopp ur Siljan samt de blånande berg som omger platsen.
  I Åkerö är i synnerhet följande områden, platser och egenskaper värdebärande:
  
• Den gamla bondbyn med aktivt jordbruk och djurhållning samt kvarvarande öppna och hävdade odlingsmarker så som Sjöåkern, Millåkern, Pellasåkern och Sandgärdet. Även andra ytor som tidigare varit hävdad odlingsmark är mycket värdefulla.
  
• Den ålderdomliga, tätt sammanhållna bebyggelse bestående av faluröda timmerhus vid kringbyggda gårdar intill odlingslandskapet.
  
• Åkerös sandstränder, även längs älven, som ännu i hög grad lämnats opåverkade av sådan markplanering som förekommit exempelvis längs Norets stränder mot Österdalälven. Sandstränderna återspeglar tydligt hur landskapet tillkommit – sand har tvingats upp mot hårdare berggrund och bildat platåer.
  
• Den nyare bebyggelsens generellt väl anpassade karaktär, där inga byggnader överstiger motsvarande två våningsplan i höjd.
  
• Färjbacken är som namnet antyder anknutet till den plats där man i äldre tider tog sig över älven. Backen har även kallats Ålns backar. På platsen fanns först en färja, och senare en flottbro. Färjbacken och tillhörande Färjåkern var en central plats i Leksandsbygden historiskt och kan berätta om de färdvägar som sammanknöt de olika fjärdingarna men även om vägnätet i Leksandsbygden som stort. Platsen har därför höga kulturvärden.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman. Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Sjöåkrarna intill Österviken och kvarvarande delar av Färjeåkern norr och nordöst om byn är en del av ett stort och öppet hävdat odlingslandskap som sträcker sig från Österdalälvens utlopp ur Siljan och längs med dess sträckning söderut genom Härads- och Rönnäs fjärdingar och vidare genom Ål, Djurabygden och Gagnef. Landskapet som det bildas vid Sjöåkrarna och tillsammans med den gamla bymiljön har en för Leksand särskilt rik karaktär med utbredda sandjordar där det historiskt varit mycket fördelaktigt att bedriva jordbruk. Den rika landskapskaraktären är värdefull eftersom den erbjuder en historisk kontext till den täta och ovanligt utbredda bebyggelsen i Åkerö. Det förhållandevis omfattande jordbruket möjliggjorde att byarna intill Österdalälven och Österviken kunde växa sig mycket stora jämfört med andra byar i Leksand. De öppna odlingslandskapen förstärker också byns estetiska värden genom att bidra med öppna ytor, siktlinjer och rumslighet. På Åkersön fanns Gästgivarhagen - tidigare betesmarker tillhörande gästgiveriet på Kyrkudden, och platsen kan därigenom berätta om värdshus- och skjutsväsendet i Leksand i äldre tider. Enligt förordningar från 1600-talet var socknarna erlagda att hålla med värdshus och möjlighet till att byta hästar för bland annat tjänstemän i den växande staten Sverige. Spår av sådan verksamhet kan berätta om hur samhället under 1600-talet mer tydligt formades till en centralstyrd nation där statsapparaten behövde föra mer noggrann koll över bland annat infrastruktur.

Värden/var varsam med:

• Sjöåkrarna - Sjöåkrarna, Millåkern, Pellasåkern, Sandgärdet intill Österviken och ner till Sundet och Hedbäcken samt kvarvarande del av Färjeåkern till Färjbacken i sin helhet. Åkervägen. Det är värdebärande att dessa odlingsmarker, eller föredetta odlingsmarker, inte är bebyggda.
  
• Spår av före detta betesmark på Åkersön.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. I Åkerö var den gamla byn tidigare belägen mitt i det västsluttande odlingslandskapet med en nordlig och en sydligt belägen klunga som förbands av en genomlöpande byväg. Idag är den gamla byn i hög utsträckning förtätad, och all odlingsmark öster därom bebyggd med småhus. Tydligast syns formen av den gamla byn från Sjöåkrarna i väster, samt inuti den norra byklungan där bebyggelsen i regel är förhållandevis välbehållen. Det är där, mellan Åkerövägen, Nises väg, Lång Ollas gattu och Siljegårdsvägen tydligt att bebyggelsen är organiskt framvuxen och lokaliserad med hänsyn till det värdefulla odlingslandskapet på Sjöåkrarna. Byn är kring dessa gator, och även söderut längs Åkerövägen bitvis mycket tät med bland annat ekonomibyggnader som sluter sig mot byvägarna. Den organiskt framvuxna och tätt bebyggda bymiljön är typisk för Leksand och Övre Dalarna och bidrar till att byn är trivsam och vacker att vistas i. Bystrukturen är också värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med odlingslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand.

Värden/var varsam med:

• Byklungans organiskt framvuxna och tudelade karaktär mitt i odlingslandskap och särskilt i förhållande till Sjöåkrarna i väster och söder.
  
• Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet. Ekonomibyggnader som står tätt intill bygatusystemet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Åkerö by, både i den norra och södra bydelen, finns fortfarande flera äldre gårdar med ålderdomliga ekonomibyggnader och bostadshus.

Äldre timrade bostadshus och ekonomibyggnader är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Det finns även timmerbyggnader i form av exempelvis korsplanshus som sannolikt uppförts kring sekelskiftet år 1900. Dessa byggnader, som har knuttimrad stomme är särskilt värdefulla eftersom de kan berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet. Byggnaderna är dessutom ofta uppförda med hög utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor, sidokammarstugor, korsplanshus, salsbyggnader och vinkelhus. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Åkerö 11:40, Åkerö 15:21, Åkerö 3:32, Åkerö 4:17, Åkerö 4:21, Åkerö 18:26 (gårdshuset i öster), Åkerö 5:45, Åkerö 3:70, Åkerö 3:66, Åkerö 15:20, Åkerö 9:35, Åkerö 9:45, Åkerö 17:24, Åkerö 6:54, Åkerö 13:12 och Åkerö 7:17. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar, överljus, farstukvistar och långbroar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten; svartplåtstak; spetsvinkliga stuprör och äldre hängrännor. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  
• Att byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  
• Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  
• Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  
• Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.
  
• I Åkerö förekommer flera byggnader som uppförts under 1900-talet med stiltypiskt modernistisk karaktär. Dessa byggnader bör bibehållas till sin ursprungliga utformning trots att de kan uppfattas som avvikande från bymiljön i övrigt.

I Åkerö finns fortfarande flera äldre gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor. I den norra byklungan finns gårdar som står mycket tätt intill varandra och skapar ett mycket karaktäristiskt gytter av sluten bebyggelse. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är även fallet i Åkerö och inga helt fyrkantsbyggda gårdar kvarstår. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor och sluter sig mot omgivningen, och i synnerhet de gårdar som finns belägna mellan Siljegårdsvägen, Lång Ollas väg, Nises väg och Åkerövägen. Fler värdefulla exempel finns på fastigheterna Åkerö 25:21, Åkerö 9:45, Åkerö 17:24, Åkerö 4:17, Åkerö 18:31, Åkerö 33:4, Åkerö 11:30, Åkerö 11:40, Åkerö 7:37, Åkerö 7:17 och Åkerö 12:13.
  
• Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdöd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bland annat Noret, Bastberg, Tällberg och Plintsberg. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil.

Nationalromantiken som arkitekturstil hade sin storhetsperiod i Sverige under decennierna efter sekelskiftet år 1900. I Leksand förekom emellertid detaljer och stilelement typiska för nationalromantiken ända in på 1970-talet. Nationalromantisk arkitektur kännetecknas ofta av en vurm för traditionella och hantverksmässigt framställda material. Stor inspiration hämtades från den brittiska »arts- and craftsrörelsen«, som i motreaktion på vad som upplevdes som ett allt för icke-originellt och stilfixerat 1800-tal förespråkade en tillbakablick mot enkelt hantverk och materialens inneboende skönhet. I Leksand är det även vanligt med former tagna ur och tolkade genom det tidiga 1900-talets idealbild av det äldre bondesamhället i Dalarna. Här finns blyspröjsade fönster med fönsterluckor, kronskorstenar, timmerväggar, stavspån, branta takfall, vindflöjlar med drakornamentik och stolpverkskonstruktioner. I vissa fall var de nationalromantiska husen utformade för att nära efterlikna äldre byggnadstyper så som parstugor och enkelstugor.

Åkerö blev under andra hälften av 1800-talet en av de första traditionella bymiljöer som resande till Leksand upptäckte, lärde känna och närmast utforskade. En som besökte Åkerö ett flertal gånger var Artur Hazelius, Skansens och Nordiska museets grundare. I byn sökte han motiv och föremål för en planerad fast utställning i Nordiska museets blivande nybyggnad som dock aldrig blev till. Från samma tid finns också uppgifter om sommarboende turister. På 1890-talet bildades i byn en formlig konstnärskoloni med bland andra Emerik Stenberg, Ivar Nyberg, Paul Graf, Gustaf Theodor Wallén och senare Gustaf Ankarcrona. Miljöerna och människorna i byn blev viktiga motiv i ett slags upptäckt av det egna landet. Bland dem som före år 1900 vistades i byn och sedan skildrade den och dess människor förekom också författaren Calla Curman, författaren och konstnären Elsa Hammar-Moeschlin och national­konomen Gustav Cassel. Den radikala dramatikern Anne Charlotte Leffler träffade under ett besök i byn Knubbmor och hennes berättande blev grund för Lefflers realistiskt präglade skildring Giftermål av tycke, publicerad 1893. En annan samtida legendarisk Åkerökvinna, Rask Kari, porträtterades av Calla Curman.

Småningom började stadsbor uppföra egna sommarhem i Åkerö. Från Källbergets sluttningar och norrut på andra sidan älven längs Österviken mot Tällberg sträcker sig ännu idag ett pärlband av bevarade sommarnöjen från tiden kring år 1900.

Konstnärshemmen och sommarnöjena berättar om Leksands betydelse som turistort och den utbredda föreställningen om Leksand och Dalarna under framväxten av den demokratiska svenska nationalstaten och har därför mycket höga kulturvärden. De nationalromantiska byggnaderna är också värdefulla exempel på hur nationalromantiken som arkitekturstil påverkade Leksands byar kring sekelskiftet år 1900 och under efterföljande decennier. Särskilt välbevarade och framträdande exempel på sommarnöjen och konstnärshem finns på fastigheterna Åkerö 12:26 (Fröken Aschans sommarnöje, del i nuvarande Leksands folkhögskola), Åkerö 63:1 (Gustaf Theodor Walléns konstnärshem), Åkerö 24:2, Åkerö 6:46, Åkerö 58:1, Åkerö 68:11, Åkerö 49:1, Åkerö 3:43, Åkerö 5:38, Åkerö 18:3 och Åkerö 62:1. De flesta av de sommarnöjen som finns i Åkerö är uppförda med mycket hög kvalitet beträffande hantverk och detaljutformning, vilket vidare förstärker värdet.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  
• Äldre byggnader som byggts om till sommarnöjen.
  
• Befintlig färgsättning beträffande fasader och detaljer. Rödfärgade, ofärgade eller tjärade fasader, faluröda knutskallar, faluröda eller vita vindskivor och brädfodringar kring fönster.
  
• Befintliga spånfasader och äldre stockpaneler.
  
• Befintliga tak och takformer - sadeltak, mansardtak och valmade tak med en- eller tvåkupigt lertegel. Befintliga takvinklar, även brantare tak som avviker mot den annars enhetliga karaktären på byn, men som är stiltypiska för nationalromantikens villaarkitektur. Befintliga profilsågade vindskivor där de förekommer.
  
• Olika varianter av kronskorstenar, samt enklare vitputsade höga avsmalnande skorstenar.
  
• Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar där de förekommer. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster, kromoxidgröna eller ljust pariserblå. Befintliga fönsterluckor.
  
• Befintliga trädörrar exempelvis med rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med profilsågade hörnstolpar. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer.
  
• Befintliga trappuppgångar.
  
• Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar, järnanordningar och förekomsten av gärdesgårdar.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och timringskonsten kom istället att ägnas åt konstnärers och förmögna stadsbors sommarnöjen. Från mitten av 1900-talet återuppväcktes timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och byggde timmervillor åt vanligt folk. Det blev även vanligt med fritidshus av timmer, ofta i fjällen eller i stugbyar. De timmerhus som uppfördes från och med 1900-talets mitt var ofta formgivna med inspiration från stiltypiskt modernistiska villor från samma period. Sådant som form, storlek, takvinkel och planlösning liknade ofta utformningen på andra samtida småhus. Det finns bland annat exempel på timrade suterränghus, något som annars starkt förknippas med 1960- och 1970-talens industrimässiga byggnadskultur. Det förekom även, om än inte alltid, att byggnaderna försågs med detaljer som anspelade på nationalromantiken och idéer om det äldre bondesamhället. På vissa hus förekommer exempelvis fantasifullt tilltagna allmogedetaljer så som fönsterluckor, stora och små blyspröjsade fönster med färgat antikglas, kronskorstenar och farstukvistar med rosmålningsmotiv i triangelfälten och svarvade hörnstolpar. Andra detaljer som tillhör dessa timmerhus är trägärdesgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. I Åkerö finns flera exempel på timmerhus som uppfördes under den moderna epoken 1930–1980. Byggnaderna har kulturvärden eftersom de är karaktäristiska för Leksandsbygden och kan berätta om hur nya byggnader anpassades till den lokala byggnadstraditionen även i en tid som annars brukar karaktäriseras som hänsynslös i förhållande till lokala särdrag och traditioner inom byggnadskulturen. Vissa av byggnaderna, som är uppförda med tydliga form- och detaljmässiga anknytningar till Leksandsbygdens mer traditionella byggnadskultur har särskilt kulturvärde. Några särskilt intressanta exempel finns på fastigheterna Åkerö 12:26 (Leksands folkhögskola), Åkerö 33:4, Åkerö 6:31, Åkerö 32:17, Åkerö 68:14, Åkerö 68:11, Åkerö 16:7, Åkerö 3:63, Åkerö 22:14, Åkerö 62:5, Åkerö 5:29, Åkerö 23:30 och Åkerö 62:4.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga stomme och färgsättning beträffande helhet såväl som detaljer.
  
• Befintliga lertegeltak samt skorstenar i blottlagt eller vitputsat tegel.
  
• Befintliga fönster, både spröjsade och ospröjsade samt perspektivfönster med fönsterkarmar, fönsterbågar och brädfodringar samt fönsteröverstycken.
  
• Fönsterluckor där de förekommer. Burspråk där de förekommer.
  
• Befintliga trädörrar och sidolufter. Befintliga farstukvistar. Profilsågade hörnbrädor och svarvade hörnstolpar på farstukvistar.
  
• Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.
  
• Grundmurar med bruksmurskaraktär.
  
• Timmer- och rotvirkesportaler samt gärdesgårdar.

Under den moderna epoken år 1930–1980 blev den svenska byggsektorn som helhet mer rationell och likartad över hela landet. Bakgrunden var bland annat stora arbetskraftsbehov inom industrisektorn vilket ledde till ett i högre grad mekaniserat byggsätt. En annan viktig faktor till att byggnadskicket förändrades var »det moderna projektet«, en stor omvandlingsprocess som särskilt under perioden 1930–1980 genomsyrade såväl politik som näringsliv och syftade till att skapa ett modernt - avförtrollat, rationellt och effektivt samhälle. Sett ur dåtidens rationalistiska perspektiv förestod den äldre bebyggelsen ofta bristfällig till sin praktiska funktion, såväl som en symbolbärare över förlegade strukturer och tankesätt som inte fick plats i det nya samhälle som skulle byggas. Ideologiskt och politiskt sammanlänkad till det moderna projektet var den funktionalistiska och senare modernistiska arkitekturen, där egenskaper så som enkelhet, rationalitet och äkthet inför betraktaren betonades.

I Leksand, som redan under 1850-talet började etableras som en plats med särskilt värdefullt natur- och kulturlandskap, traditioner och sedvänjor, fanns redan tidigt en vilja att tillvarata bygdens lokala karaktär och särprägel även inför de förändringsprocesser som förestod den moderna epoken 1930–1980. Platsen skulle utvecklas, men inte på bekostnad av de unika värden som fanns i exempelvis de gamla byarna och det särpräglade landskapet vid Siljans utlopp i Österdalälven. Tankesättet, som implementerades av starka kulturpersonligheter så som Knis Karl Aronsson och tjänstemän så som distriktsarkitekten Erik Wåhlin, och som hade stark förankring bland politiker, företag och allmänhet föranledde bland annat att en stor andel av den bebyggelse som uppfördes i Leksand från och med tiden kring 1900-talets mitt anpassades till bygden genom exempelvis skala och placering i förhållande till landskapet. Det förekom även att olika byggnader till sitt utseende anpassades till Leksandsbygdens traditionella byggnadskultur. Bland annat uppfördes många byggnader med fasader i trä som målades falurött.

I Åkerö finns flera exempel på såväl enstaka villor eller grupper med villabebyggelse som under den moderna epoken 1930-1980 uppförts i en stil som tydligt anknyter till Leksandsbygden traditionella byggnadskultur. De flesta av husen har en långsmal grundform med sadeltak, är i trä med faluröd färgsättning och bär enkel detaljutformning som är inspirerade från förlagor på äldre byggnader i Leksand. Även delar av senare tillkommen småhusbebyggelsen, särskilt de faluröda trähus som finns söder om Nygårdsvägen väster om Järnavägen och som uppfördes av Byggnadsingenjör Nils Skoglund AB efter ritningar av Benny Agnas ritkontor är tydligt anpassade till Leksands lokala byggnadstraditioner. Liknande bebyggelse finns även i Edshult och Källbergsgärdet. Den anpassade bebyggelse som finns kvar i relativt oförändrat skick kan berätta en stark och kärnfull berättelse om Leksand under 1900-talet och har därför kulturvärden. Byggnader som på ett särskilt tydligt sätt återknyter till Leksandsbygdens traditionella bebyggelsekultur har särskilt kulturvärde. Några exempel på värdefulla byggnader och miljöer finns på fastigheterna Åkerö 67:3, Åkerö 3:67, Åkerö 11:31, Åkerö 3:38-3:42 (område med småhus), Åkerö 8:27, Åkerö 23:13, Åkerö 53:2 Åkerö 19:90 (flerbostadshus), Åkerö 7:29-7:36 (område med småhus), Åkerö 67:4-67:8 (område med småhus), Åkerö 11:39, Åkerö 8:14, Åkerö 8:15 samt bebyggelsen på Leksands folkhögskola.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga långsmala form och fasaddisposition – fönstersättning, placering av dörrar, farstukvistar, listverk och liknande.
  
• Byggnadernas befintliga placering i förhållande till gaturummet, med bostadshuset indraget på tomten och garagebyggnader samt förråd i oregelbundna vinklar mot gatan där detta förekommer.
  
• Befintlig utformning beträffande faluröd locklist- eller lockpanel.
  
• Befintliga ursprungliga farstukvistar och ytterdörrar samt sidolufter till dörrar.
  
• Befintliga fönster och fönsteromfattningar.
  
• Befintlig utformning beträffande takmaterial, takvinkel, takutsprång och skorstenar.
  
• Befintliga äldre en- eller tvåkupiga tegeltak. Befintliga spetsvinkliga stuprör och äldre hängrännor.
  
• Befintliga timmer- och rotvirkesportaler samt gärdesgårdar.

I Åkerö, och särskilt öster om Järnavägen finns utöver ovannämnda anpassade bebyggelse även en mångfald av villor och småhus från 1900-talet som är mer stil- och tidstypiska för det årtionde då de uppfördes. Vissa av dessa byggnader, i synnerhet mot Insjövägen i nordöst, är uppförda med mycket hög utformningsmässig och materialmässig kvalitet, samt kan berätta om de gängse trender som präglade bebyggelsens utformning i Sverige som stort under 1900-talets olika årtionden. Ett urval av de byggnader som anses representativa tillskrivs kulturvärden. Särskilt kulturvärde har de byggnader som är synnerligen välbevarade, eller av särskilt hög utformningsmässig kvalitet. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Åkerö 1:12, Åkerö 1:10, Åkerö 1:9, Åkerö 2:3, Åkerö 2:4, Åkerö 2:5, Åkerö 2:20, Åkerö 54:2, Åkerö 54:5, Åkerö 22:6, Åkerö 51:1, Åkerö 52:1, Åkerö 37:1, Åkerö 6:49, Åkerö 25:10-25:17 (område med småhus), Åkerö 8:6, Åkerö 19:14 och Åkerö 8:9.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga takform, takvinkel, stomme och form.
  
• Befintlig karaktär beträffande slätputs och spritputs samt blottlagda tegelfasader.
  
• Befintlig färgsättning beträffande detaljer och byggnaden som helhet.
  
• Befintlig utformning beträffande takmaterial, skorstenar och fasadmaterial.
  
• Befintliga träfönster och ytterdörrar samt garageportar i trä.
  
• Skärmtak, farstukvistar och smidesräcken vid entréer samt på balkonger.
  
• Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.
  
• Balkongfronter i sinuskorrugerad plåt.
  
• Befintliga belysningsarmaturer.
  
• Befintlig karaktär beträffande villaträdgårdar.

Vid den nuvarande landsvägsbron mellan Åkerö och Noret finns två gamla hålvägar, Ålns backar, eller Färjbacken som den ena numer kallas, som letar sig ner mot Österdalälvens vattenlinje. Hålvägarna är belägna i sjölar eller gropar i sandplatån – naturliga raviner av ett slag som är vanligt i landskapet kring Noret och längs stränderna söder om Österdalälvens utlopp ur Siljan. Vid vattenlinjen där hålvägen mynnar ut fanns förut ett färjeläge, och senare en flottbro. Färjan och flottbron var centrala för att färdas i övre Dalarna i äldre tider – här sammanstrålade nämligen vägarna som förband övre och nedre Dalarna. Platsen har omskrivits i flera beskrivningar av Leksand och reseskildringar från bygden och har stor historisk betydelse. Under tiden då överfarten mellan Åkerö och Noret var en flottbro skedde en omfattande transport av timmer på älven. Då fanns en brovaktare som arbetade med att öppna och stänga bron för sjöfarten och det förbipasserande flottningsvirket. Brovaktaren bodde i en stuga söder om älven, som trots vissa förändringar finns bevarad än idag. Brovaktarstugan tillsammans med kvarvarande spår av färjeläget och flottbron samt även det omgivande landskapet med naturligt bildade hålvägar som utgör nedfarter till älven bedöms ha mycket höga kulturvärden. Platsen har varit betydelsefull i kontext till ett större system av vägar och färdleder med mycket lång kontinuitet.

När den nuvarande landsvägsbron över älven uppfördes år 1925 »cementerades« platsens betydelse för trafiken mellan övre och nedre Dalarna och den nuvarande riksvägen hade sin sträckning förbi platsen fram till 1985. Med den växande bilismen kom läget strax söder om brofästet att bli attraktivt för etablering av bland annat bensinmackar. En av de första bensinmackarna som uppfördes i området var Texaco år 1931. Bensinmacken finns bevarad än idag och är tillsammans med en verkstadsbyggnad tillkommen kring år 1960 ett ölbryggeri. Byggnaderna är förhållandevis välbevarade till sin exteriör och kan berätta om motortrafikens framväxt och betydelse under 1900-talet, och har därför särskilt kulturvärde. Miljön är den äldsta bevarade bensinmacksmiljön i Leksand, och en av de första i bygden överhuvudtaget.

I området fanns även två andra bensinmackar. Dessa byggnader revs emellertid år 2019. Den äldsta av dessa var Bröderna Kocks, som byggdes år 1930 och var anknuten till Shell. Bensinmacken låg ett stycke väster om femvägskorsningen. Intill Järnavägen fanns Skoglunds vulk, som byggdes år 1947 med verkstad och bostäder. Skoglunds vulk kallades senare Skoglunds bensin- & ringservice/Hydro/ST1.

Värden/var varsam med:

• Sjölar som senare nyttjats som vägar - i synnerhet Färjbacken, som under mycket lång tid hade stor betydelse som färdväg och för överfarten över Österdalälven.
  
• Dolda lämningar av flottbrons fundament, samt även brovaktarstugan i sin helhet.
  
• Texaco-macken med tillhörande verkstadsbyggnad i sin helhet, i synnerhet form, storlek och placering intill Insjövägen. Befintliga takformer, pulpettak och flackt sadeltak, samt befintlig taktäckning i form av bandplåt i koppar. Befintliga hängrännor och stuprör i koppar samt skorstenshuvar i koppar. Befintliga äldre ytterdörrar och fönster med träkarm. Befintlig karaktär, färgsättning och fasadutformning beträffande putsytor, zinkgrön slätputs och bruten vit spritputs.

I den nordöstra delen av Åkerö, intill Insjövägen, finns Brödernas Jacobssons fastighet, en gammal butik med karaktär från sekelskiftet år 1900 som moderniserats med bland annat skyltfönster och ny entré kring 1900-talets mitt. Byggnaden som förut var en butik kan berätta om livet i Åkerö i äldre tider och har med tillhörande magasin i söder särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att byggnaden är uppförd med hög materialmässig och utformningsmässig kvalitet, samt är ett karaktäristiskt inslag intill Insjövägen.

Värden/var varsam med:

• Brödernas Jacobssons fastighet med tillhörande magasinsbyggnad i sin helhet.
  
• Befintlig träfasad bestående av liggande och stående fasspontad panel med slätpanelade listverk, profileringar osv.
  
• Byggnadens färgsättning, guldockra med vita fönster- och dörromfattningar på huvudbyggnaden och falurött med guldockrafärgade dörrar på magasinsbyggnaden i söder.
  
• Befintlig utformning beträffande fönster. Befintliga kvarvarande äldre fönster med befintliga karmar och bågar. Befintliga fönsteromfattningar.
  
• Befintliga ytterdörrar i ädelträ samt detaljer som stålhandtag, överljus och sparkplåtar. Befintliga äldre bräddörrar. Befintliga överljus.
  
• Befintlig glasveranda i söder. Befintligt smidesräcke tillhörande balkongen över glasverandan.
  
• Befintlig utformning beträffande tegeltak. Befintliga tegelskorstenar. Befintliga dekorativa snickerier vid nock. Befintliga spetsvinkliga stuprör. Befintlig utformning beträffande takutsprång och vindskivor.

Åkerö skola har många olika tidslager som tillsammans kan berätta om skolväsendets utveckling i Leksand under 1900-talet. Miljön har därför i sin helhet ett kulturvärde. Särskilt värdefulla är de delar av skolan som är bevarade och utformade av Asmussens arkitektgrupp under 1990-talet.

Värden/var varsam med:

• Åkerö skola i sin helhet och särskilt i detaljer så som välbevarade fasadytor, äldre dörrar och fönster, takmaterial och äldre lekredskap.

Karaktäristisk verkstadsmiljö och smedja i två tegelbyggnader från tidigt 1900-tal med höga utformningsmässiga och materialmässiga kvaliteter som kan berätta om först cykelns och sedan bilismens utveckling i Leksand under 1900-talet, samt om smide som en binäring som senare utvecklades till en sysselsättning i industrisamhället. De äldre tegelbyggnaderna på båda anläggningarna har särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• Verkstadsbyggnaden och smedjan i tegel i sina respektive helheter.
  
• Byggnadernas befintliga stommar, former, takform och fasadutformning med blottlagt tegel.
  
• Dekorelement i murverket i form av bland annat valv ovan dörrar och fönster samt i form av stiliserade gesimser.
  
• Befintliga ytterdörrar och fönster i trä, samtliga småspröjsade fönster på smedjan.
  
• Befintlig utformning beträffande tegel som takmaterial. Befintliga spetsvinkliga stuprör och äldre hängrännor.
  
• Befintliga skorstenar.
  
• Befintliga skyltar och fasadbunden typografi.